Frluftsdag!
Vi ägde förövrigt de andra klasserna ändå!
"Hej du har kommit..."
Efter träningen drog Ida, Anna och jag till Cissi, Sofia och Sara där vi drog och köpte thai. Efter maten var det filtar, kaffe och te som gälde vid vattnet, riktigt härligt att snacka igenom åren och det kommande.
Under tiden vi satt där ringde även Idas förföljare, hon har en vana att inte svara nu det senaste då hon tydligt sagt till honom att inte ringa mer, detta förstår inte han.
Men jag svarade igår och snackade en stund, jobbigare röst går nog inte att hitta, släpig och sliskig. Han frågade vad jag hette och undrade vad jag gjort av Ida. Självklart fick jag, för att förtydliga lite, säga att hon satt med sin pojkvän (Sofia). När han insåg detta var han snabb:
- Men du då? Har du pojkvän?
- Nej det har jag inte du ;)
- Men då kanske jag ska ta ditt nr
- Ja, men det kanske är det bästa eftersom Ida har sin pojkvän och de uppskattar om du slutar ringa dem! Bättre att du ringer mig när du vill tjöta om partikel-filter istället.
- Preecis, men ge mig ditt nr då så ringer jag dig lite senare ;)
- Visst; 0705114966. Ring mig sen för att testa att det funkar och så slutar du ringa Ida. Pusshajj!
Efter några minuter ringde han tillbaka till Ida, vi svarade inte, men antagligen var han grinig av beskedet han fick när ringde till mig:
"Hej du har kommit till Dissad-linjen. Vi beklagar att meddela att personen som har gett dig det här telefonnummret vill inte höra ifrån dig eller träffa dig någonsin igen. Vi här på Dissad-linjen förstår att det här är en svårt tid för dig och vi vill därför ge dig vårt stöd, ~lonely, I'm mr lonely, I have nobody to call my own~"
Men nu ska jag snart åka och träna och sen möta upp Sara, "One Tree Hill Kväll" är det som gäller!
Betygen
Kom precis hem från skolan där dagen har varit full av besked, betyg.
Samhällen: klarade jag
Biologi b och breddning: VG
Matte E: 0 poäng på provet, frågan är om jag anser det vara värt att ligga i och plugga till omprovet eller om jag ska inse att matte inte är min grej?
Fysik B: Nog mitt mest intressanta betyg under gymnasietiden. G+ på första provet, G på de två efter och IG på slutprovet. Jag gjorde då omprov och tolkade det som att jag bara behövde klara 8 poäng för att få godkänt (max var 64). Jag gick från provet förra veckan och kände att "8 poäng borde jag mecka". Idag kommer jag ut till Björn för att prata betyg. Han visar mig att egentligen skulle jag ha 8 poäng på alla 4 delarna, G var alltså 32 poäng, jag fick 13. "Det är kört" tänkte jag. Men ngt hände och han satte G på mig. Ganska klart IG men han ger mig G, jag är TACKSAM! IG i en 150 poängs kurs är inte drömmen!
Menmen, nu borde jag egentligen sätta mig och plugga matte E, får se hur det går med det!
Känslor osv
Ludvigs begravning var idag.
Jag valde att inte gå dit av två anledningar.
1. För mig är begravningen till för att nära vänenr och släkt ska få chansen att sörja. Att personer, som gick i samma som honom när vi var små osv, gick är för mig inte självklart. Klart att man ska vara där och stötta familjen men har man knappt pratat med personen kanske inte det är ett jättestöd för famlijen. Dessutom tar det upp plats i kyrkan.
2. Min bror är den känsliga av oss och han börjar alltid gråta på begravningar. Och när han gråter, då gråter jag. Det är jobbigt att se sin lillebror ledsen. Själva händelsen klarar jag, det där med att visa känslor är inte min grej. Men att se andra ledsna då blir jag ledsen. Jag vet egentligen inte varför jag inte gillar att visa känslor, eller jo det vet jag nog egentligen, men jag tror det delvis har med personligheten att göra. Min bror fick den egenskapen, inte jag.
Att visa känslor är det samma som att utelämna dig själv, det klarar inte jag av. Hamnar jag i en situation där känslor är inblandade på ett eller annat sätt väljer jag att se bort det, det finns olika sätt att göra det på. Det kan ibland verka som att jag är väldigt känslokall, det är helt fel. Jag har precis lika mycket känslor som andra, jag har bara svårt att visa dem, även om jag skulle vilja så tar det emot. Jag antar att vi alla fungerar olika när det gäller det, men så är det för mig och det är naturligt. Att tydligt visa för dem man älskar att man tycker om dem är svårt för mig, famlij och vänner osv, det kanske ibland kan vara svårt att förstå att jag bryr mig så mycket som jag gör. Men tanken att "tänk om jag blottar mina känslor och responsen inte blir som jag hoppats", vad gör jag då?
Jag vet att folk alltid sagt till mig att folk jag träffat några gånger kan jag verka trevlig men inte mer, som om jag fortfarande testar dem. Men så fort du passerat "min gräns" blir det helt annorlunda, då kommer en helt annan sida fram.
Kvällen var en riktigt härlig kväll! Grillspett och lite mysiga filmer! Kan inte bli bättre!
Och så är det ledigt i tre dagar till, det blir bara härligare! =)
Plugget är slut!!
Något annat jag är helt klar med är PLUGG! Jag gjorde mitt sista prov igår, matte E. Det gick verkligen inte bra och jag antar att det blir ig i den kursen, förhopningsvis mitt enda. Men huvudsaken är att jag är helt klar med allt och inte behöver plugga mer!
Nu kommer fem dagars ledighet och jag ska se till att njuta!
Men nu ska jag klä på mig och dra till gymmet, ha det fint!
Det brukar bli så?
Men jag tänkte bli klar med samhällen och käka, sen kanske jag tar en liten promenad och får i mig frisk luft innan jag somnar (forhoppningsvis) gott!
Lite bilder från fredags, tog dock inte många (balbilder kommer med snart):
Happy!
Frågan är ju vad vi skulle gjort utan alla posersbilder?
Söndag är som söndagar ska vara: Plugg!
Hmm, fick "uppdrag" om att skriva dagligen om mina tankar bla, det senaste faktumet är att jag faktiskt inte har några tankar. Detta ser inte jag egentligen som något negativt, väldigt skönt att gå omkring och inte vara orolig eller överfundera på olika saker och ting. så fort jag får en tanke pratar jag igenom den med någon och på det viset slipper man onödiga tankar. Dock kan detta bli frusterande när man ska lägga sig och sova och bara vänta på att sömnen ska komma. Det kanske är därför jag ser till att vara så trött som möjligt när jag går och lägger mig?
Jag brukade alltid förut "berätta en saga" för mig själv innan jag skulle sova. Kanske inte riktigt en saga men det var som en film jag spelade upp i mitt huvud med olika motiv från dag till dag. Det är väldigt lätt att somna då, specielt om man tänker på en lycklig film. Dessa sagor berättar jag inte längre och det är på ett sätt en liten befrielse.
Aja, nu är det inte långt kvar till skolan är helt avklarad. På tisdag gör jag mitt sista prov och i morgon. mitt näst sista. Sen ska jag fira på något vis. Det är ju Fässtival på onsdag då alla 3:or ska ha sina projektredovisningar, detta slipper jag eftersom jag hade mitt på Universeum och är helt klar. Tror jag därför kommer ta mig en ledig dag och kanske ta igen denna nattens sömn?
Japp, jag har dygnat med några små powernapar. Kom hem klockan 9 i morse, pigg är jag ändå!
Nu ska jag sätta tänderna i samhällen!
Uppdate
Man blir ganska trött nu med allt i skolan. Jag borde nog egentligen ta mig samman, känna pressen och kämpa. Men den orken finns inte riktigt, jag har ju svårt att känna mig stressad vilket gör att jag inte gör något alls.
Detta har gjort att jag i torsdags hade omprov i fysik och på måndag är det omprov i samhäll. Men det är sånt man får ta om man inte kämpar, slutet är så nära nu! Vi konstaterad även idag på biologin att jag valt fel linje (tillsammans med Cissi), vilket kanske märks i våra betyg?
I vilket fall så var det ju bal i söndags, riktigt kul att snacka med folk från andra klasser som man egentligen aldrig skulle prata, än mindre dansa med! Så det var riktigt lyckat, mina fötter dagen efter mådde däremot inte riktigt lika bra!
Men nu ska jag städa innan det blir lite förfest hos Sara och utgång, det var länge sen. Dock har jag börjat en ny livsstil då jag ska hålla mig nykter, man kan ha minst lika kul utan alkohol och det både kostar pengar och kan smaka förjävligt. Varför inte dricka det man gillar och ha roligt ändå?
Hörs!
Veckans tankar
Idag var det minnesgustjänst, folk fick gråta och tänka på den dagen. Till och med himlen grät, regnet föll, men minnet av den fina dagen är den alla kommer minnas.
Veckans "händer inte"
Man går på stan och ser hur alla skrattar och äter glass i det fina vädret.
Allt ser så ljust ut. Men det finns en familj vars ljus slocknade i onsdags och det kommer nog aldrig lysa helt igen.
Jag fick veta det i torsdag, precis innan jag skulle in till stan och fira valborg med mina vänner. Det blev för mycket och jag klarade inte av att åka in till stan, ha roligt och skratta, när jag vet. Han var inte lycklig, hans famlij är allt annat än lycklig. Jag tänker på hans pappa som fann honom, hängandes, hur överlever man en sådan upplevelse, gör man det? Så många han lämnade bakom sig, jag önskar bara att vi kunde förstå varför, framförallt hans famlij, de kommer alltid skylla på sig själva.
Jag kommer ihåg när jag suttit på bussen och sett honom med sin lillebror (som är i min brors ålder), när de har pratat och skrattat. Jag minns att jag varje gång tänkte på att det var så fint med två bröder som verkade så nära. Nu finns inte den ena, hur klarar man det som lillebror?
Det är sjukt! Jag har pratat och träffat den killen och nu finns han inte mer?
Hur mycket krävs det för att en person ska hänga sig? Mod, ångest... För hänger du dig finns det ingen chans att du överlever, det finns det ofta i andra fall. Jag har bara så svårt att förstå det. Hur allt liv runtom kan gå vidare så lätt, för vissa har allt stannat...
När något sådant händer kommer tankarna upp; man kan aldrig ta något för givet, det kan ta slut och försvinna i morgon!
Idag klockan 18:30 hålls en minnesgudstjänst för Ludvig.
